Familjeterapiföreningen i mellersta och östra Sverige


Hem   |   Styrelse   |   Famös   |   Stipendier   |   Länkar   |   Föreläsningsarkiv


Förteckning över familjeterapeuter   |   Förteckning över handledare   |   Förteckning över familjerekonstruktörer

Familjeterapeuter reflekterar

 

Familjeterapeuter reflekterar juni 2021

Vi i Famös styrelse turas om att skriva ”månadens krönika” och på min lott har det fallit att skriva krönikan för juni månad, men för att ha tidsmarginalen på min sida sätter jag mig för att skriva i början av maj. Vid den tidpunkten har jag just återvänt till förvärvsarbetet på heltid igen efter att till stor del ha varit ”lammaledig” i april – det innebär att jag är i ett post-lamning-mod, efter att under en månad tjänstgjort som jordemor åt våra får.

Det praktiska konkreta arbetet med fåren och vakandet över förlossningarna ger många stunder för reflektion, inte minst över likheterna och skillnaderna mellan djur och människor samt utrymme för att tillämpa familjeterapeutiska teorier och samhällssystemet på fårfamiljerna. En av skillnaderna är naturligtvis förväntan på föräldraskapet, där flesta barn föds inom tvåsamheten men hos fåren existerar inget annat än ensamstående mammor. Likheter däremot är att de blivande mammorna behöver ha relativt goda levnadsförhållanden när de går i väntans tider. Hög stress, dålig kost och inaktivitet är faktorer som inverkar negativt på både tvåbenta och fyrbenta blivande mammor, samtidigt som trygga levnadsförhållanden, näringsrik kosthållning och fysisk aktivitet påverkar den blivande mamman och förlossningen på ett positivt sätt.

Under senare år har den mediala uppmärksamheten kring svensk förlossningsvård till stor del handlat om oförutsägbarhet för de blivande föräldrarna p g a platsbrist på BB, att avvisas från det planerade BB;et och hänvisas en lång resväg till ett annat sjukhus. Detta skapar en stor stress för blivande föräldrar och motverkar den goda omsorgen de behöver för att på ett optimalt sätt kunna träda in i sitt föräldraskap under de första timmarna och dagarna med sin nyfödda. Med denna bild av förlossningsvården i åtanke, samt egna barn som lidit av stress inför att deras barn ska födas, tänker jag ibland på att förlossningsvården på BB-Fårstall erbjuder bättre förutsättningar. När tackorna lammar får de en egen box där de i lugn och ro kan lamma, knyta an till sin avkomma och vila upp sig några dagar. Oftast varar denna BB-vistelse i tre dagar där de huserar i en egen lyxsvit med rumservice samt att jag försäkrar mig om att mamman och lammet mår bra, och att anknytning, digivning, hälsa och kostintag fungerar. Dessa fårmammor hänvisas inte till ett annat BB på en närliggande gård. Ofta finns det däremot någon/några boxar som är lediga och står öppna, de äldre och erfarna tackorna ser då ofta till att paxa en plats när de känner att lamningen/förlossningen närmar sig. Tänk om förlossningsvården kunde erbjuda de blivande mammorna att inta ett rum på BB när de känner att det snart är dags, även om själva förlossningen ännu inte kommit i gång.

När ett barn föds anses det numera som viktigt att barnet och föräldrarna snabbt får möjlighet att bekanta sig med varandra, bl a genom den beröring som skapas när den nyförlösta mamman får barnet i sin famn. Vid akuta händelser och sjukdomar som hindrar denna process skapas ofta stor stress och rädsla hos föräldrarna. De biologiskt grundade anknytningssystemen hos oss människor driver oss att vilja beskydda, mata, värma och värna våra barn. Enligt Bowlby är det späda barnet utrustat med ett beteendesystem som väcker och främjar förälderns/vårdarens vilja till närhet och omsorg. Broberg m fl skriver ”Anknytningen liknar prägling hos andra djurarter i så måtto att den sker automatiskt, instinktivt, på basis av fysisk kontakt mellan spädbarn och vårdare” (Broberg, 2009, s 17). Vidare framgår att barnet använder sina sinnesmodaliteter i form av lukt, smak, känsel, syn och hörsel för att lära känna sin förälder. Just denna grundläggande kraft och intention att skapa kontakt, ge omsorg, söka beskydd blir så påtaglig när ett nytt liv föds, oavsett vilken djurart den tillhör. Min roll som jordemor och fåraherde blir att bilda ett skyddande ”stödsystem” för det lilla ”familjesystemet” som just uppstått. Det gäller att undanröja störningar, skydda från andras nyfikenhet och inblandning så att tackan och lammet fullt ut kan koncentrera sig på varandra. Jag tänker på parallellen hos oss människor. För några årtionden sedan var det vanligt att den nyblivna mamman och spädbarnet uppvaktades i nära anslutning till förlossningen av lyckönskande och nyfikna anhöriga och vänner, numera förespråkas att den nyblivna familjen ska få lite lugn och ro de första dagarna, samt att besöksmöjligheter på BB är begränsade.

Bland får som människor kan det uppstå olika problematiska familjemönster, där kan det krävas interventioner från utomstående stödsystem för att hjälpa till att skapa ändrade kommunikationsmönster och synen på varandra. Som leg familjeterapeut kan då ligga nära till hands att på ett lite lekfullt sätt tänka tillämpningar av olika psykologiska och familjeterapeutiska inriktningar samt samhälleliga insatser, för att kunna ”påverka och medverka” fåren i en given riktning. Bland oss människor vet vi att om föräldrarna är väldigt stressade och nervösa över sitt föräldraskap eller faktorer i omgivningen har det en klart negativ inverkan på anknytningsprocessen och i förlängningen barnets trygghet och beteende. Föräldern behöver tryggas och yttre stressorer undanröjas i den mån det är möjligt. Familjebehandlare och familjeterapeuter arbetar med att stärka föräldraförmågan, belysa de goda exemplen och skapa ett lustfyllt samspel. Genom en utvecklingsstödjande dialog får föräldrarna hjälp att se barnets behov och resurser, samt egna möjligheter att svara utvecklingsfrämjande på barnets behov.

Samma princip gäller för anknytningsstödjande arbete med får och lamm. Det gäller i första hand att skapa en situation där tackan får en ”lustfylld förnimmelse”, får äta något gott hon gillar, blir kliad så hon blir lugn, att lammet är mätt och varmt, sen att skapa samspelssituationer dem emellan så de blir nyfikna och tyr sig till varandra. Som familjeterapeut eller ”goda herden” är det viktigt med lyhördhet och inkännande när det är läge att intervenera eller att sitta på händerna och försvinna i bakgrunden för att inte störa samspelet. Precis som hos människor är dessa insatser inte alltid tillräckliga för de sårbaraste familjerna, enstaka gånger behövs mer tvingande åtgärder tillämpas. Tackan och lammet flyttas då till en ”hanteringsbox” som ofta täcks så att de slipper utifrån kommande synintryck som stör deras uppmärksamhet, de hänvisas då enbart till kontakten med varandra.

Tidigare i mitt yrkesliv arbetade jag under en tid på ett HVB-hem för föräldrar och barn – hanteringsboxen är för mig en motsvarighet till ett HVB där liten och stor får hjälp i sin relation. Det förekommer att skyddsnivån behöver höjas ytterligare om tackan agerar aggressivt och stångar lammet – en form av LVU tillämpas då i form av ”hanteringsgrind” som hindrar tackan från att skada lammet, men möjliggör för lammet att söka sig fram till tackan för närhet och att dia. Om jag som fåraherde kan tillämpa tillräcklig skicklighet och uthållighet kan jag i de allra flesta fall hjälpa fårfamiljen att fungera ”tillräckligt bra”, även om de kanske får gå i en stödgrupp under sommaren för extra insats (samhällets öppenvård). Dit hänvisas tackor med bristande moderegenskaper och de som behöver extra stöd - ungtackor med två lamm och trillingmammor – d v s fårfamiljer som kan behöva extra utfodring (bistånd) under en period. I undantagsfall hjälper inga insatser och lammet får bli ett flasklamm. Det må tyckas gulligt med flasklamm, men för mig är det motsvarigheten till när en förälder avsäger sig vårdnadsansvaret över sitt barn och det blir ett ”Barn i samhällets vård” där jag representerar det vårdande samhällssystemet.

Inom fåravel finns det även dokumentationssystem – stalljournal – där olika information registreras, bl a ”moderegenskaper” som syftar till tackans förmåga att ta hand om och knyta an till lammet, något vi människor brukar benämna som ”föräldraförmåga”. På sätt och vis har Winnicots begrepp ”Good-enough-mothering ” ett stöd och en relevans både bland människor och får.

Mitt vardagsliv består av två viktiga delar, förutom mina nära relationer. Den ena delen är ett relationell och intellektuellt yrkesliv där jag möter människor i deras utveckling och växande, den andra delen är ett jordnära, handfast och konkret fritidslivliv, där jag bidrar till både djur och naturs växande. Båda delarna berikar mig, ger mig möjlighet till självförverkligande, äger en rik del i min identitet och – tro det eller ej – är relationella.

Kristin Halldorsdottir

Beteendevetare, leg psykoterapeut, psykoterapihandledare och lärare
Styrelsemedlem i Famös

Broberg, A. (2009). Anknytning i praktiken – Tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm: Natur & Kultur.


Familjeterapeuter reflekterar maj 2021

Jag ska få en ny titel

”Vårens första dag. Och jag vill va med, och jag vill vara så med. Så att jag kan se. Att jag är en del av allt. Vårens stora dag och jag vill va med. Låt mig leva längre. Nu när jag kan se, kom våren kom skratten kom tårarna om natten.”  /Laleh

Valborg… slutet på april. Våren är på väg. Årstiderna är lite som familjecyklerna. Skillnaden är att livet med alla dess faser lever vi bara en gång medan årstiderna upplever vi varje år. April med dess oberäkneliga väder är lite som att leva i en tonårsfamilj. Ibland skiner solen och det är ljuvligt. Och ibland haglar det och blåser iskallt. Jag brukar tänka på det när jag möter tonåringar, det måste få vara omväxlande från sol till hagel, det kommer något annat därefter. Och föräldrar behöver packa både regnkläder och tunnare jacka i den mentala ryggsäcken. Att vara förberedd på stormen och kunna njuta av solskenet. Vi vet att vädret är som det är, det går inte att påverka men att flexibiliteten underlättar på samma sätt som i föräldraskapet, att ge efter och att hålla kvar och att mötas i detta.

Jag ska få en ny titel. Eller när detta publiceras kanske jag redan fått den. Denna titel står för något nytt, något jag aldrig varit tidigare. Den är kontentan av mitt tidigare liv med alla dess faser.

Men det är ändå häftigt, att titta bakåt och framåt. Att gå igenom livsfaserna och fundera kring dem, vem var jag då, vad formade mig? Hur kan det som kändes som nyss vara 20 år sen?

För 23 år sedan blev jag mamma. Ett nytt liv, en ny fas. Livet med småbarn. Från två till tre i den lilla familjen. Och nu har den lilla varelsen vuxit upp, gått igenom tonår med mycket hagel, frigjort sig från sin ursprungsfamilj, träffat kärleken och ska nu gå in i nästa fas, småbarnsfasen … och detta innebär att jag ska få en ny titel och bli en ny generation. Tanken svindlar!

Att få bli mormor, en ny titel som jag ska bära med stolthet jämte mina andra titlar!

Carolina Dufmats

Socialpedagog, leg psykoterapeut, handledare


Familjeterapeuter reflekterar februari 2021

Samtal för terapeuter – behovet av ett nytt rum

I början av det professionella yrkeslivet är de flesta psykoterapeuter upptagna med att fundera på hur den privata plattformen påverkar den professionella. Vilka begränsningar har jag som professionell i mötet med patienter och hur kan jag utveckla min professionella empati så jag kan inkludera så många som möjligt i mitt terapirum. På senare år har jag oftare börjat fundera över hur terapeutyrket påverkar mig. Hur har min privata plattform påverkats av det faktum att jag arbetar med relationer och emotioner under hela dagen. Ibland har det känts som jag arbetar i en emotionell krigszon, dagarna fylls av emotionella möten med människor som av olika anledningar är i kris, har livsproblem, är besvikna, bedragna, konfliktfyllda; ni vet vad jag menar. Min professionella empati behöver aktiveras, och efter en hel dag av möten med människor i tårar, konflikter, så har jag undrat vad som sker med mitt egna emotionella liv. Vad kräver min privata person för sin egen del efter att använt emotionerna på den professionella plattformen?

Jag har länge funderat på att det saknas ett rum för terapeuter; vi kan kalla metoden SFT så länge (samtal för terapeuter). Men finns inte det rummet då? Kan terapeuter inte gå i terapi, är inte handledning ett sådant rum. Mitt svar är nja… Terapi är en form och process som ofta går förbrukad för terapeuten. Det blir svårt att byta stol även om nöden kräver det: om familjemedlemmar eller mitt eget liv krisar på ett sätt som medför behov av terapi så behöver vi ta oss dit, men att sätta sig ned med en annan terapeut och prata om temat blir inte ”rätt processmässigt”.

Vi behöver en ny ram och metod i vilken själva syftet är att erbjuda psykoterapeuter och andra behandlare en möjlighet att reflektera över:

– yrkets specifika särdrag, möten som förändrar oss och hur de förändrar oss,

– ventilera de emotionella brotten vi tar del av;

– få en ökad förståelse för hur yrket påverkar rollerna på den privata plattformen

– reflektera över de frågor terapierna väcker om oss själva

– få ett rum i vilket vi får syn på var vi befinner oss i relation till compassion fatigue

Ju mer jag tänker på det; ju klokare blir det! Kanske ytterligare en byggsten att lägga i utformandet av de professionella plattformarna? Jag tar med frågan till styrelsen för FAMÖS och ser om de tycker den är tillräckligt intressant för att lyfta på ett seminarium.

Linköping den 30 januari 2021

Madeleine Cocozza


Familjeterapeuter reflekterar januari 2021

Nytt år, nya möjligheter!

Som timmar och dagar och veckor tar slut,
det gamla årets tid rinner ut.
Allt närmare värmen och ljuset vi går
när nyårsklockan slår ”Gott Nytt År!”
                                    M. Billerström

Ja, det hjälps inte, visst är det speciellt att reflektera så här på årets sista dagar, hur blev året som passerat, och vart är jag på väg? Detta år har ju verkligen inneburit stor påverkan på oss alla, med mer och mindre dramatiska följder. Men vi har också fått träna oss i flexibilitet, använda vår kreativitet för att finna nya lösningar till exempel träffas på nya sätt, upptäcka utomhusaktiviteter och kanske flera har börjat utforska naturen och fått uppleva vilken fantastisk plats för rekreation, lugn och återhämtning likväl som plats för träning och aktivitet som naturen är. Det är nog många som funderat på vad som är viktigt i livet och kanske fått prioritera om eller hittat nya möjligheter.

Som familjeterapeut har det här året för mig bland annat inneburit att jag skaffat mig flera verktyg i min låda i och med att jag gjort klart min utbildning på Linköpings universitet som handledare och lärare i psykoterapi med systemteoretisk inriktning.

Att få handledning som yrkesverksam har alltid varit en kvalitetssäkerhetsfråga för mig. Att tillsammans med andra, eller enskilt med en handledare, få reflektera kring arbetsrelaterade frågor och kring egna reaktioner, tankar och känslor utifrån de människoöden vi möter och hålla isär det som handlar om mig och mitt, och vad som handlar om andra, för att kunna förhålla mig professionell i mötet med andra människor och samtidigt även lära mig nya arbetssätt och metoder. Genom mina yrkesverksamma år i samtalets tjänst har jag haft reflektionsgrupper och handledning med personal, främst inom vården, men även inom kyrkan, både enskilt och i grupper. Men jag har känt att jag skulle vilja komplettera min kunskap och metoder i det arbetet.

Den här handledarutbildningen via LiU har givit mig många flera verktyg och en tydlig fördjupad förståelse och insikt kring handledning som en alldeles egen profession. Handledning är, enligt Johan Näslund (2004), att ta till sig kunskap, skicklighet och attityder från mer erfaren person, att integrera teoretisk kunskap med praktisk erfarenhet, att det finns en relation som är relaterad till klienten – den frånvarande personen samt en pedagogisk metod och värderande process. Handledningen ska innehålla kunskapsinlärning, färdighetsutveckling, personlig utveckling och integrerad yrkesskicklighet. Det sistnämnda innefattar en kombination av de tre övriga målen och betraktas av de flesta, enligt Näslund (2004), som det viktigaste målet för handledning. Grupphandledning ses som en unik situation för att nå det syftet (Hayes, 1990).

Jag vill uppmuntra alla att själv gå i handledning samt att handleda andra, och till dig som funderar på att utbilda dig kan jag rekommendera den här utbildningen!

Gunilla Ringdahl
Socionom, leg psykoterapeut och från och med januari 2021 även utbildad handledare.


Familjeterapeuter reflekterar december 2020

Varför jag blev familjeterapeut?

Reflektionstemat är ”Varför blev jag familjeterapeut?” För min del tror jag nog att det finns rätt många svar med många bottnar på den frågan och att det till och med kan skifta över tid, beroende av den aktuella förståelsen av mig själv där och då. På sätt och vis är det ganska synonymt med det jag ser som tjusningen med just familjeterapin, där många röster ryms i en multivers samklang. Det finns inte ett rätt svar och förståelsen har lov att ändras över tid.

När jag tittar tillbaka på min yrkes- och utbildningsmässiga väg kan jag se att jag väldigt tidigt sökte mig till systemteorin för att leta förståelse för olika skeenden och samspelsformer bland individer som interagerar med varandra. Ingången var via gruppsykologi, socialpsykologi och organisationsteori för att sen upptäcka familjeterapin. Min tolkning/förståelse för människors agerande/mående har länge vilat på uppfattningen att vi ständigt är i en ömsesidig påverkan och beroende av varandra, att problemen uppstår och löses i ett samspel människor emellan. Intresset för det mellanmänskliga samspelet i dess olika former, samt hur vi påverkas eller bidrar har nog alltid följt mig. Att jag ”landade in” i familjeterapin tror jag delvis är resultatet av den nyfikenheten, kombinerat med turen att möta och lära känna inspirerande personer längs vägen. Personer som kommit att påverka mitt sökande och mina vägval vid rätta tidpunkter.

Från att tidigare i huvudsak ha jobbat med barn i olika åldrar och deras familjer, möter jag numera huvudsakligen vuxna personer. Både utifrån de frågeställningar jag mött i min yrkesutövning som leg familjeterapeut och som privatperson, funderar jag ofta på vad som egentligen är ”en familj”? Vilka betraktar vi som våra familjemedlemmar, när och hur öppnar vi upp för nya personer/relationer att komma oss tillräckligt nära för att bli en ”familjemedlem”? Hur ser vi på blodsbandets betydelse, jämfört med känslan av samhörighet och närhet? När och hur ska vi dra en känslomässig eller praktisk gräns för någon vi inte vill vara bundna till via familjeband?

Som familjeterapeuter har vi förmånen att möta människor i olika åldrar – barn, tonåringar, föräldrar, medelålders, ålderstigna. Den gemensanna faktorn är att vi möter människors relationsbehov, relationslängtan, relationssmärta, men också relationernas fantastiska läkande kraft. Oavsett om jag har en eller flera besökare i rummet är deras familjerelationer ständigt närvarande i form av sin påverkan. Både klienten/patienten/konfidenten och terapirummet befolkas av de relationer som är viktiga och betydelsefulla – antingen för att stärka och värna om, eller för att distansera sig från eller eventuellt avveckla. Att få möta alla dessa relationer är – enligt min mening – en av tjusningarna med att arbeta familjeterapeutiskt.

Kristin Halldorsdottir

Beteendevetare, leg psykoterapeut, psykoterapihandledare och lärare
Styrelsemedlem i Famös


Familjeterapeuter reflekterar november 2020

Varför jag blev familjeterapeut?

”När jag blir stor ska jag jobba som barnmorska”. Jag var fullständigt klar över detta. Det kunde väl inte finnas ett bättre jobb än att se en liten bebis komma till världen? Familjen var lycklig och det var bara leende människor och ljuva små bebisar runt omkring mig.

Min bild var väl en aning naiv. I min värld fanns inga svåra förlossningar, trauman eller olyckor. Inte heller oönskade barn. Jag vet inte när jag lämnade den här drömmen om barnmorske jobb, troligen när jag blev äldre och verkligheten kom ikapp en aning och jag insåg arbetets baksida.

På gymnasiet blev det solklart för mig att jag skulle arbeta med socialt arbete och på den vägen är det. Jag utbildade mig till socialpedagog, sen GPU inriktning psykodynamisk inriktning och sen på väg vidare till nästa steg, då hejdade en nära kollega mig (en riktigt gammal räv) en psykolog som jag jobbat länge med och sa åt mig ” du ska inte bli individualterapeut Lina, du skall bli familjeterapeut. ”Du kommer bli galen av att sitta och värma stolen”… ja så sa han faktiskt och jag började fundera, läsa lite för att sen söka in till familjeterapeututbildningen. Och han hade så rätt! Jag är familjeterapeut, jag är systemteoretiker och jag är ambassadör för barnen, det är förankrat i hela mig!

Jag inser idag hur nära jag ändå är min barndomsdröm. Att se en familj födas kan man göra i olika sammanhang. Och den lycka som infinner sig ”när man ser en ängel gå igenom rummet” som Lena Svedin så fint uttryckte det, när man avlastar barnet och familjen går samman det kan nog faktiskt beskrivas som en slags metaforisk förlossning.

Min mormor sa ofta till mig; Jag är en rik människa! Inte på pengar för det har jag inga, men jag har min familj som bryr sig om mig och som kommer till mig. Jag tänker ofta på det som mormor sa, hur viktigt det är att vi finns för varandra och att kunna bidra till det i mitt professionella arbete det är ren lyx!

Carolina Dufmats

Socialpedagog/leg. psykoterapeut/handledare
Styrelsemedlem i Famös


Familjeterapeuter reflekterar oktober 2020

Varför jag blev familjeterapeut?

Häromdagen lade jag mig på köksgolvet för att sträcka ut ryggen en stund. När jag låg där slog det mig hur saker och ting ser så annorlunda när man tittar på dem sådär lite underifrån. Föga förvånande förstås, men ändå.

Liggandes där på köksgolvet slog det mig att en av familjeterapins styrkor och unika möjlighet handlar om precis det där: Att se verkligheten både ”från köksgolvet” men också alla andra positioner som finns representerade i ett familjesystem. Varje familjemedlem får, på ett eller annat sätt, komma till tals. Här erbjuder familjeterapin en stor möjlighet och frihet. Den systemiska familjeterapins utgångspunkt i cirkularitet och interpunktion är inte bara ett teoretiskt antagande om hur ett familjesystem fungerar. För psykoterapeuten erbjuder antagandet också ett närmast oändligt antal ingångar, från en mängd olika håll, i ett och samma problem. Man blir inte låst i arbetet. Däremot väldigt fri.

Till de stora möjligheterna hör också iscensättningen – denna kraftfulla och potenta genväg som inte kräver de ord som ibland inte finns eller räcker till. För hur ofta är det inte som just symtom talar sitt egna språk? Det språk som blir allt mer högljutt när orden inte längre räcker till. Både hos stora och små.

Psykoterapins unika egenart utgår ifrån dess grund i teori och metod. Att åstadkomma förändring och läkning är dess mål. Trots att vi idag på ett mycket detaljerat sätt kan beskriva oss människor på minsta cell- och signalsubstansnivå till ur den vidaste av vida makronivå, så har vi ändå svårt att förutse förändringens tidtabell i terapirummet. För mänsklig förändring är större än så. Summan av psykoterapins enskilda beståndsdelar blir stundtals något betydligt större än dess delar. Detta är för mig förenat med stor vördnad.

Så varför valde jag att bli leg psykoterapeut med inriktning systemisk familjeterapi? Vissa saker i livet är självklara. Mitt yrkesval är en sådan sak, och jag har aldrig ångrat det valet. För vad kan vara bättre än att få möta människor och arbeta med det som är livet i alla dess olika skeden? Det finns naturligtvis en anledning till att vägen till att bli leg psykoterapeut är lång. Yrket innebär ett betydande ansvar. Men de ”resor” i människors liv som yrkesutövningen medför är svåra att tänka sig att vara utan!

Jenny Augustsson
Socionom, leg psykoterapeut


Familjeterapeuter reflekterar september 2020

Varför blev jag familjeterapeut – eller Hur skulle jag gjort annars?

För mig har alltid de systemiska teorierna lockat med sin förståelse för hur system fungerar, stora och små. Och hur detta kan användas för att stödja förbättring för enskilda och familjer.

Jag gjorde en liten undersökande research hos mina kollegor och studiekamrater, gick runt och frågade och passade på att fråga vid telefonkontakt; Vad är det som är så bra och roligt med att vara familjeterapeut, varför blev Du det? Och så fick jag många skiftande och engagerade svar…

”Det kan vara så kreativt. Man får leka. Man kan göra kreativa lekar och övningar med hela familjen”.

”Att det händer så mycket, så snabbt. Om man rör vid en del i systemet så märker man att det händer mycket i andra delar. Hela systemet påverkas”.

”Barn märker att hela systemet påverkas om föräldrarna får stöd och när föräldrarna kan börja samarbeta”.

”Det är ju roligt att arbeta med relationer, att hjälpa familjer att få bättre relationer”.

”Att se förändringen när föräldrar och barn kan närma sig varandra på ett mjukare sätt”.

”Det är spännande att för en tid gå in i och få vara med i ett annat system, för en tid bli en del av detta, ibland kunna fungera som en medförälder”.

”Det är en utmaning att ställa frågor som hjälper familjen att börja samarbeta, när man kan hitta sånt som gör att knutar börjar lossna och när arbetet kan fortsätta hemma sedan”.

”Att hjälpa till med förståelse för barnet. Familjen får hjälp att se sammanhanget kring barnet så att barns beteende blir begripligt och inte bara konstigt”.

”Hur det cirkulära frågandet kan starta nyfikenhet för varandra, istället för anklagelser”.

”Att kunna arbeta med narrativa berättelser för att vidga bilden, finna alternativa bilder. Kunna se kompetens och styrka”.
  

Ja, jag känner igen mycket av detta.

Att få luta sig mer och mer bakåt och kunna skönja mönster inte bara i denna kärn- eller stjärnfamilj, utan bakåt i släkterna. Hur familjer försökt få ihop familjers världar från olika håll, gått igenom olika faser i familjens historia. Att fundera tillsammans med familjerna kring hur detta har kunnat påverka. Att stödja familjemedlemmarna att lyssna på varandra och tala med varandra. Att kunna vara med och hjälpa till med översättning i kommunikationen. Översätta ilska och hårda ord kanske med ensamhet och längtan. Stödja de vuxna i att få vara vuxna och barn i att få vara barn. Att tillsammans leta efter undantagen, det fungerande. Ibland kunna göra det hjälpsamma med att adressera problematiken till den livsfas familjen befinner sig i eller den kris familjen utsätts för. Hur påverkar detta? Tillsammans hitta de teman som familjen behöver arbeta med. Att få vara med om förändringen som börjar ske, ofta efter ganska liten insats (i tid). Att få vara med när det händer och då kunna backa ut och se att familjen fortsätter arbetet själva.

Familjeterapi är också en så glad och hoppfull terapi. I familjeterapi tar man tillsammans tillvara resurser och bygger vidare på de framsteg som görs. Kanske är jag familjeterapeut av lathet. Jag låter gärna föräldrarna och familjerna göra jobbet.

Jag tänker också ofta att; hur skulle jag annars göra? Att inte lägga vikt vid sammanhanget kring barnet och familjen och de nuvarande relationerna mellan familjemedlemmarna innebär både att missa ledtrådar till de svårigheter som fastnat och bibehåller problemet och de möjligheter och resurser som finns för att lösa det.

Kerstin Lodén Gustafson
Auktoriserad socionom/leg. psykoterapeut
Handledare och lärare i psykoterapi


Familjeterapeuter reflekterar juni 2020

Varför blev jag familjeterapeut?

Jag minns att min första kontakt med en psykoterapeut som ung var ett stort ögonblick i mitt liv. Jag vet att efter att jag gått hos henne några samtal tänkte, att om jag kan hjälpa någon enda människa med sitt mående på samma sätt som hon hjälpte mig i mitt mående så vill jag utbilda mig till psykoterapeut. Nu har många år gått och jag har inte en enda gång ångrat mitt val av yrke.

Jag minns att jag frågade min psykoterapeut om hon själv mått dåligt på samma sätt som jag någon gång? Hon praktiserade spegling och svarade tyvärr enbart med en fråga tillbaka till mig och jag vet jag upplevde det lite avvisande. Självklart så möter vi familjeterapeuter kriser med smärta i livet och får brottas med sår från barndomen som alla andra. Hur hanterar vi situationen som praktiserande psykoterapeuter det då vi själva är i en kris? Hur påverkar det oss och vårt arbete som psykoterapeuter? Hur påverkas vi av att möta en familj i sorg för att en förälder just avlidit då vi själva förlorat vår förälder en vecka innan? Hur mår vi efter att en dag lyssnat på flera personer som pratar om sin utbrändhet då vi själva just kommit tillbaka efter en sjukskrivning med utmattningssymtom? Hur orkar vi sitta och höra hur ledsen någon är över att deras partner på olika sätt svikit dem då vi själva just blivit svikna? Att ha ett arbete där verktyget är vårt inre med teoretisk kunskap, emotioner och rationella tankar är både en utmaning och en stor tillgång. I de tider då vi som psykoterapeuter har privata kriser att förhålla oss till vill jag understryka vikten av att lyssna till vårt eget inre. Att kommunikationen med oss själva är tydlig. Var går mina gränser? Hur blir det för mig? Att själv söka handledning och ibland gå i egen terapi igen tänker jag är helt nödvändigt. Verktygslådan vi använder i vårt arbete kräver en emotionell, teoretisk och rationell skärpa som utvecklas än mer om vi kommer igenom våra privata kriser på ett utvecklade sätt. Kanske är det just detta, att vi har känt smärta och bearbetar den som gör att vi kan bemöta andra i deras smärta på ett för dem hjälpsamt sätt.

Maria Åhman
Beteendevetare/leg psykoterapeut
samt styrelseledamot i FAMÖS.


Familjeterapeuter reflekterar maj 2020

Varför blev jag familjeterapeut?

Som leg. psykoterapeut med systemisk familjeterapiinriktning, finns det stora möjligheter att sprida och använda vår kunskap i olika typer av verksamheter och sammanhang. Utifrån att ha arbetat som socionom/kurator och familjeterapeut inom somatisk kontext i sammanlagt 30 år är det ett område som jag alltid känt mycket för. Där har jag verkligen sett vikten av att lyfta det systemiska tänkandet och arbetssättet och vilka vinster det medför för patient och närstående och även för personal.

När vi väljer att se familjen som ett system, en helhet, så blir inte varje individs egenskaper det viktigaste utan relationerna mellan familjemedlemmarna, där alla påverkar varandra. Den systemiska familjeterapin är på det sättet både ett perspektiv och ett arbetssätt. En förändring i systemet/familjen som vid exempelvis sjukdom, påverkar alla övriga delar i systemet såsom familjens föreställningar, funktioner och meningsskapande. Sjukdom och funktionshinder kan ha både sammanförande och splittrande effekter.

Jag blev glad när jag blev introducerad i Medicinsk familjeterapi – Medical Family Therapy – som är en modell utvecklad utifrån den systemteoretiska familjeterapin för att passa i somatisk kontext (McDaniel, Hepworth, Doherty, 2014). Det familjemedicinska perspektivet innebär att familjen får stöd att undersöka hur sjukdomen eller funktionshindret påverkar familjen, systemet. Snarare än att lösa problemet med sjukdomen/funktionshindret handlar det om att ge familjemedlemmarna hjälp att kunna hantera och/eller leva med/ förhålla sig till sjukdomen/ funktionshindret (McDaniel, Hepworth, Doherty, 2014; Nichols, 2011).

Sjukdom/symtom/funktionshinder kan göra att hela familjen blir ett problemorienterat system. Istället för att familjen har fokus på arbete, skola och relationer fångar nu sjukdomen familjemedlemmarnas hela uppmärksamhet.

Jag har mött par och familjer som beskrivit att de inte kommer själva till samtalet utan även har med sig en sjukdom som brett ut sig och tagit över hela deras liv. För en del par har sjukdomen lagt sig emellan dem och påverkat parrelationen på ett sätt som varit helt förödande för relationen. Sjukdomen eller symtomen har komplicerat både kommunikationen, skapat missförstånd och påverkat närhet/avstånd. Då båda parterna är oroliga, trötta, någon kan ha smärta etc vilket försvårar kommunikationen, tålamodet och förståelse för varandra. Att då får möjlighet att se helheten; hur var det innan sjukdomen, hur såg det ut i paret och familjen då och nu och hur tänker de framåt?

Här har jag upplevt att exempelvis externalisering (White, 2012) är en fantastisk möjlighet att kunna få perspektiv på vad sjukdom gör med var och en, med paret och med hela familjen. Det kan även avlasta skuld för bäraren av sjukdomen och hitta förhållningssätt för alla i familjen … att bildligt lägga sjukdomen i mitten av familjen och prata om sjukdomen skapar möjligheter till hanterbarhet på ett nytt sätt.

Att alla i familjen tillsammans får prova att ”gå i varandras skor” utifrån sjukdomsperspektivet är ett annat exempel att lyfta det systemiska familjeperspektivet; – ”Hur är det att vara mamma i den här situationen när pappa är sjuk?. Hur är det att vara lillasyster?, …att vara pappa?”… är exempel på frågor som skapar förståelse och ökar empatiska förmågan i familjen.

Sjukdom kan leda till isolering och ensamhet eller bli inropet till partner och/eller familj om större närhet. Det kan till och med bli det som sammanför i tidigare dysfunktionella familjerelationer, en ”pseudonärhet” som kan bibehålla symtom för att undvika känsla av ”övergivenhet och brist på närhet” (Svedin, 2000). Sjukdomen kan på det sättet bli det sammanhållande kittet i relationen.

Familjemedlemmarna samarbetar, stöttar och ställer i regel upp för varandra. Det är hjälpsamt att kunna påvisa att avstånd och närhet i familjerelationen regleras av sjukdomen. En familjemedlem behöver stöd under en tid, men sedan behöver familjen kunna gå vidare. Vårt systemiska synsätt och arbetssätt även i somatisk kontext ger ökad förståelse, begriplighet och skapar flera handlingsalternativ för familjen och personalen.

Referenser:

 • McDaniel, S., Hepworth, J., and Doherty, W. (2014). Second Edition. Medical family therapy and integrated care.
    New York: Basic Books.
 • Nichols, MP. (2011). Fifth Edition. The Essentials of Family Therapy. Boston: Pearson Education.
 • Svedin, L. (2000). Handledning i ett familjepsykologiskt perspektiv inom primärvården – ett tänkande som
    förlöser. Allmänmedicin, årgång 21,6.
 • White, M. (2012). Kartor över narrativ praktik. Lund: Studentlitteratur

Gunilla Ringdahl
Socionom, leg psykoterapeut


Familjeterapeuter reflekterar april 2020

Varför blev jag familjeterapeut?

En dag när jag och mina barn pratade om yrkesval frågade de med uppriktig förvåning:

  ”Fick du välja yrke?”

  ”Ja”, svarade jag.

  ”Och valde det yrket?”

  ”Ja”, svarade jag igen.

  ”Men du tjänar inga pengar, kan inte göra karriär, du kan inte bli erkänd eftersom ingen som varit hos dig pratar om dig i stora sammanhang. Så varför valde du det och varför har du fortsatt?”

Det var inte en ny fråga för mig men den ljöd plötsligt på ett nytt sätt i mig. Jag har alltid svarat att jag velat hjälpa andra, är bra på att lyssna osv. Men nu efter 30 års i yrket krävde frågan en mer omfattande reflektion av mig till mig. Yrkesval sker ofta utan att människor är insatta i det yrket de väljer eller hur det passar den egna personen. Vi är också unga när vi gör vårt yrkesval och inte alltid på den klara över skillnaden mellan de vi önskar vara, det vi tror oss vara eller vad vi sträva efter att bli. Detta till trots gör vi ett yrkesval.

Att bli terapeut var en dröm jag närde redan under socialhögskolan 1982. Jag visste när jag gick ut att jag vill arbeta som terapeut. Vilka mina förebilder var då minns jag faktiskt inte. Jag hade heller inga erfarenheter av terapi eller någon i min närhet som hade det. Jag kommer bara ihåg att tonen som slog an i mig när jag deklarerade yrkesvalet var ren och skär.

Under min första tid som nyutexaminerad socionom arbetade jag som skolkurator. Jag läste då en liten artikel i lokaltidningen om en ettårig utbildning i familjeterapi och på hösten 1984 började min första familjeterapiutbildning för Marit Berg. Det tar 11 år för en socionom att bli legitimerad psykoterapeut varav 5 års utbildning på universitetet. Jag förstod tidigt att det var ett yrke som inte skulle medföra annat än skälig lön; ingen blir rik på att arbeta som terapeut och lönen förändras ringa i relation till utbildningsinsats.

Jag har utfört många storverk med familjer tillsammans med dem. Många människors liv har förändrats med min hjälp och jag har använt mig själv som verktyg i varje familj/människa jag mött. Jag har använt mina emotioner för att leva med och förstå människor så att jag kunnat utforma behandlingar som för dem vidare åt det hållet de velat gå men på vägar de inte alltid velat vandra. De var ibland tacksamma mot sin terapeut men ofta stärkta i sig själva av vad de själva åstadkommit. Såsom en bra terapi faller ut; terapeuten blir ett verktyg ibland synligt, ibland osynligt, men oavsett vilket har verktyget använts. Så utfallet står inte i relation till berömmelsen; arbetet sker i det tysta rummet.

Karriären hur blev det med den? Jag har arbetat inom Barnpsykiatrin och haft en egen mottagning. Efter det att jag disputerade blev jag lektor på Linköpings universitet. Jag vill hävda att få gör karriär som familjeterapeuter. Visst finns det mer eller mindre framgångsrika familjeterapeuter som av olika skäl gjort sig ett namn inom kåren, men någon karriär är svår att göra som familjeterapeut. Jag har aldrig velat bli verksamhets- eller enhetschef eftersom det skulle minskat mina möjligheter att utföra mitt yrke.

Mitt hantverk har blivit min konst; och det är nästintill omöjligt att skiljas från det utan att en del av mig försvinner. När jag gör min självrannsakan över mitt yrkesval kommer jag fram till ett svar på varför jag blev familjeterapeut:

Jag har inte blivit rik på mitt yrke som terapeut, jag har inte gjort karriär och inte blivit berömd. Men jag har under 35 års tid gått till mitt arbete varje dag utan att en enda gång ställt mig frågan: - Är det någon mening med detta? Varför gör jag det här?

Varenda dag är meningsfull och jag vet exakt varför jag gör det jag gör. Mitt liv har fått en mening inte bara för mig, min familj och mina vänner utan också för andra människor. Jag har gett människor i nöd, hopp; fått människor som ligger ner att resa sig och gå; bidragit till att människor som inte hittar vägar och möjligheter finner dem; hjälpt människor som gör varandra illa att sluta upp och göra på nya sätt. Den hängivelsen till humanismen och solidaritet med mina medmänniskor som jag kände i unga år och idealismen att utveckla ett gott samhälle, fick för mig sin professionella utformning i terapiyrket.

April 2020

Madeleine Cocozza

Ordförande Famös


Familjeterapeuter reflekterar mars 2020

I min nuvarande verksamhet som privatpraktiserande möter jag mest par och personer som söker individuellt även om jag har haft några familjer och är öppen för att ta emot familjer. Ändå är det så mycket i kontakterna som handlar om familjerelationer och hur dessa påverkar människor i vuxen ålder, de anknytningsmönster, förhållningssätt och sätt att relatera som grundlagts i ens ursprungsfamilj.

Det som slår mig är att jag möter människor som kommer med olika symptom. Det kan vara ångest som upplevs ”komma från ingenstans”. Vad är det för fel på mig ? Jag är deprimerad men jag har egentligen ingen anledning att vara deprimerad, svårigheter att hantera ilska jag får utbrott på min sambo för ingenting, en skitsak, vill inte att förhållandet ska spricka, är livrädd för det. Vi kan inte kommunicera, vi förstår inte varandra, vi hamnar i låsningar, vi är så olika, vi har ingen fysisk närhet längre, vi saknar tillit. Men det finns alltid en logisk förklaring till de svårigheter som uppstått.

Någonting i den nuvarande livssituationen har triggat igång sätt att reagera som hotar den bild av sig själv man haft eller strävar efter att ha, den bild man haft av hur en relation och ett familjeliv ska se ut, vad man vill ge sina barn. Det kan var en påtaglig konkret händelse som en otrohet, ett ifrågasättande i arbetssituationen, sjukdom, utbrändhet hos en part, men också en mer långsam process som på ett till synes oförklarligt sätt leder fram till ett sammanbrott i relationerna.

Det som händer när man börjar nysta i den nuvarande situationen och sätter den i relation till de erfarenheter människor har från sina ursprungsfamiljer är att mycket får sin förklaring i hur man lärt sig att relatera. Det här är ofta vuxna som, som barn inte uppvisat tillräckligt påtagliga symptom för att familjen skulle komma till familjeterapi eller söka hjälp, barn som drar sig undan och tänker att jag får klara mig själv och därför inte heller ber om hjälp i vuxen ålder. Barn som lagt skulden på sig själva för att mamma och pappa grälar eller för att syskon mår dåligt, det är nog mig det är fel på. Därför blir det svårt att se konstruktiva lösningar i vuxen ålder. Det blir i stället skuldbeläggande och fastlåsning i ett samspel som ofta förstärker svårigheterna för ett par att kommunicera.

Barn som har en otrygg ambivalent anknytning och därför i vuxen ålder hela tiden upplever att de inte får tillräcklig bekräftelse från sin partner och blir krävande och ofta upplevs aggressiva av sin partner fast det egentligen handlar om ett rop på att bli sedd. Så på något sätt är det familjearbete i nusituation i krisen och i historisk belysning som sker samtidigt. Jag brukar ställa frågor som hur reagerar din man på ditt mående, har du pratat med dina föräldrar om att du mår jättedåligt och ska separera, finns det vänner du kan vara förtrolig med? Vad har barnen fått veta om hur ni har det? Så i det terapeutiska rummet befinner sig flera generationer samtidigt. Jag kan inte låta bli att reflektera över vilka resultat som skulle uppnås om det fanns utrymme för mer preventivt familjearbete.

Det som också behöver förstås och är det paradoxala är att i en vuxen relation där man börjar känna sig trygg och faktiskt har det bra kommer alla dessa otillgodosedda behov upp till ytan och pockar på att bli tillgodosedda. Det ställer till det i en relation som man hittills upplevt fungerat bra. Så visst är kunskaper i systemteoretiskt tänkande viktiga fast det heter parterapi eller individuell psykoterapi.

Jessica Gamble

Socionom, leg. psykoterapeut


Familjeterapeuter reflekterar februari 2020

 Nytt år och nya utmaningar. Tänk så många som lovat sig själva förändring. Detta nya år, årtionde skall bli det år då jag börjar träna, ta hand om mig själv eller genomföra andra stora livsomställningar. Känns det igen? Att förändra sig själv eller det sammanhang man lever i är lättare sagt än gjort. Vi som arbetar systemteoretiskt med familjer/individer vet detta kanske ännu bättre än många andra. Men det vi också vet det är att det går att genomföra förändringar om man gör på ”rätt sätt” och utmanar med rätt frågeställningar. Vi vet att en förändring leder till en annan, att hela det system man lever i måste anpassa sig till det nya och acceptera det, annars kommer systemet arbeta emot förändringen och vilja få tillbaka det gamla mönstret ”så som det alltid varit”. Det sägs att Gregory Bateson en gång i tiden sa ”Systemteoretiker sparkar inte på stenar, vi sparkar på hundar”. Detta uttalande kan ju låta hemskt men om vi fokuserar på effekten av vad som kan hända om man sparkar på en hund; Ingen vet vad effekten blir! Vad som leder till vad. Det är detta som är den stora fascinationen med att arbeta systemteoretisk. Vi sätter igång cirkulära processer som utmanar!

I en terapi med en kvinna/mor häromdagen blev detta tydligt då sonen försöker genomföra en stor förändring i sitt liv. Han skall snart komma hem och modern bekymrar sig för hur hon skall ta emot honom. Hon resonerade på ett sätt där det blev uppenbart att hon drog tillbaka sonen till det gamla systemet. Modern upplevde inte att hon var med i processen, hon var ställd utanför och därmed sker inte heller en förändring av systemet och av moderns agerande och tänk. När vi resonerade om detta, ”Hur blir det för sonen att du gör som tidigare, som om inget har hänt”, då kunde hon resonera i nya tankar och banor om hur bemötandet skulle ske och vilka krav som kunde ställas på honom och på henne, på deras relation. Hon kunde reflektera kring ”vad önskar han av mig och vad leder hans förändringar framåt”. Hon får en chans att möta upp sonen på den nya plattformen och utforma något nytt för dem bägge. Moderns kommentar kring detta blev ”tänk att det är så lätt att med felvänd omsorg förstöra”.

Anm: Uppgifterna i texten är avidentifierade och korrigerade så att igenkänning inte är möjlig.

 

Carolina Dufmats
Socialpedagog/leg. psykoterapeut/handledare
Styrelsemedlem i Famös


Familjeterapeuter reflekterar januari 2020

Hur ser det vardagliga familjeterapeutiska arbetet ut? Hur tar det sig uttryck en torsdag eftermiddag i januari? I Barntraumateamets arbete med familjer då barn drabbats av förlusten av en förälder är det familjeterapeutiska arbetet ständigt pågående.

 …Vi sitter tillsammans med familjen kring köksbordet. Gult kort – en mellansvår fråga: ”Kommer du att träffa en ny kille nu, mamma”? Många frågor kommer med oro för förändringar. ”Kommer vi inte att ha kvar bilen? Blir jag inte skjutsad till träningen nu”? Och rött kort – den svåra frågan. ”Minns du pappas skratt”? (Mamma Pia får stöd att lyssna efter fler frågor; ”Kommer jag att minns pappas skratt”? ”Kommer jag att glömma pappa”?

Det blir ett ständigt utforskande och funderande tillsammans med föräldrar och barn kring vad som nu blir frågorna för just detta barn, påverkat av ålder och mognad. Den primära frågan om omhändertagande finns med; ”Kan pappa orka ta hand om mig? Kan jag få trygghet och omhändertagande? Kan pappa också bli sjuk och dö”?

Ibland krånglar sorgen till det än mer i familjen. Närhet kan bli till täthet som hindrar utvecklingen eller familjemedlemmarna splittras i oro att ta utrymme med sin egna sorg: Anna blir orolig för att vända sig till sin förälder; ”Mamma är så trött och ledsen, jag klarar mig. Hon ska inte behöva ta detta också”. Annas mamma blir tveksam till hur hon kan tala med sitt barn. Hänsyn och försiktighet kan göra att Anna hamnar ensam med sina frågor.

Vi ställer upp de små figurerna tillsammans på bordet. Föräldern börjar berätta och förklara. Familjen får en gemensam berättelse. Alla barn är med, även minsta flickan. Alla hjälps åt att återskapa den gemensamma historian. ”Vad hände”? ”Var, var jag när det hände”?” Oj, var Du så ensam”! ”Hur kunde det hända”? Vilka frågor finns kvar? Barnen märker att pappa vågar berätta om det svåra. Föräldern öppnar för att göra de svåra talbart. Barnen behöver inte somna ensamma med sina frågor.

Föräldrar får hjälp att hjälpa barnen med förståelse för de egna reaktionerna; ”Man blir så trött när man är så sorgsen. Man får inte så mycket tålamod då. Då blir det lätt irriterat och bråkigt. Man får leka och skratta också. Man orkar liksom inte vara ledsen hela tiden. Det är ju bra att man kan vila sig lite från sorgen också”.

I arbetet söker vi ta tillvara familjens resurser, men nu som en familj i kris. Vilka är familjens bemästrande strategier, sätt att nå och ta hand om varandra? Hur kan vi arbeta tillsammans för barnens bästa?

Anm: Uppgifterna i texten är avidentifierade och korrigerade så att igenkänning inte är möjlig.

Kerstin Lodén Gustafson
Socionom/leg. psykoterapeut
Styrelsemedlem i Famös och Famös representant i Riksstyrelsen.


Familjeterapeuter reflekterar december 2019

Att som psykoterapeut hålla sig uppdaterad på de senaste forskningsresultaten är viktigt. Det var en av de saker föreläsaren poängterade när jag var på föreläsning nyligen. Att hålla sig uppdaterad på nyutkommen litteratur ingick i detta. Det var flera av de som satt runt mig som suckade lite. Inte alls över att detta skulle vara något tråkigt eller oviktigt i vårt vardagsarbete alls, tvärtom, utan mer hur väljer jag ut de böcker som är mest givande? Hur, bland alla forskningsresultat som finns, hittar jag den forskning som berikar mitt kunnande?

När föreläsaren sa att på nästa PowerPoint kommer ”En fond på all litteratur” var det många som tog fram papper och penna för att skriva ner hans tips på intressanta givande böcker och forskningsresultat. Jag hörde någon viska, ”Oh så bra, äntligen lite tips!”. På PowerPointen stod det; ”Fond på litteratur”: Vi behöver någon som: Tröstar oss – en emotion. Förstår oss – en kognition. Stöttar oss – ett beteende. Inget mer!

Det kan synas som provocerande men var också upplyftande. Att mitt i vårt kunskapssökande och vår strävan efter att lära oss mer, att förstå mer, genom både litteraturer och forskning bli påmind om dessa ord och handlingars betydelse var upplyftande. När våra klienter upplever att de blir tröstade, förstådda och stöttade är det grundläggande behov som blir tillgodosedda. Så självklart men inte alls mindre viktigt för det.

Jag har senaste tiden mött många unga vuxna som kommer på samtal och säger att de önskar ”komma närmare” sina föräldrar. De beskriver att de inte har någon bra relation med sina föräldrar och att de inte kan prata med dem. En del har varit osams med sina föräldrar i många år, där de inte upplever just detta, att de blivit tröstade, förstådda och stöttade i sina liv. Att som terapeut få finnas med i det försoningsarbete som startar i terapirummet, där föräldern kommit till insikt om sitt uppdrag att just trösta, förstå och stötta sitt barn, är bland det vackraste som finns. När deras föräldrar upplever att de är tröstade, förstådda och stöttade av oss som terapeuter kan detta arbete starta.

Det finns självklart ingen motsättning i att hålla sig uppdaterad på senaste forskningen och litteratursökningar och hålla sig till denna grundläggande ”litteraturfond”. Föreläsaren menade att teorierna som utvecklas tar avstamp i dessa, och jag håller med honom. Så vi fortsätter sträva efter att utvecklas och få mer kunskap genom litteratur och forskning. Samtidigt hålla oss till grunderna att kunna trösta, förstå och stötta de vi möter i vårt arbete.

December 2019

Maria Åhman

Beteendevetare/leg psykoterapeut samt styrelseledamot i Famös.


Familjeterapeuter reflekterar november 2019

Vi lever i en tydligt föränderlig värld. På gott och ont. Under den senaste tiden har jag kommit att fundera över var i samhället de ”orörda rummen” finns. De rum som går att komma, och återkomma till, oavsett årstid, världsläge eller livssituation. Vilka sådana Platser finns kvar i en tid där utvecklingen går snabbt och där gränserna i tid och rum har kommit att bli alltmer flytande?

Det terapeutiska rummet är en plats dit människor har möjlighet att komma, och återkomma till. Rummet är detsamma, oavsett vad som hunnit hända utanför rummet sen sist. Detta är på många sätt unikt. För paradoxalt nog är den plats där ”ingenting tycks ha hänt sen sist”, platsen där just förändring kan ske.

För att människor ska förmå att blotta sitt lidande och sina önskningar måste det finnas tillräckligt mycket värme, trygghet och ramar. Och de enda verktyg psykoterapeuten har att tillgå för att kommunicera allt detta är genom sig själv, sin metod och sitt rum. Det vill utifrån detta till att psykoterapeuten har ordning både på sig själv, tiden och sitt rum.

Att det terapeutiska rummet är just ”orört” och detsamma, oavsett om det är november eller juli, om något stort har hänt i världen eller om livet har gått i tusen bitar skapar förutsättning för just förändring. Och i den tid där gränserna mellan offentlig och privat, helg och vardag, dag och natt och så vidare har suddats ut, har en beständig plats såsom det terapeutiska rummet något mycket viktigt och sällsynt att erbjuda.

Men vad har då just det familjeterapeutiska rummet som är unikt? Madeleine Cocozza skriver i sitt kåseri för september -19 om hur familjeterapi som metod har något mycket kraftfullt att erbjuda. För i familjeterapin finns möjlighet att bjuda in och arbeta med ALLA de människor som eventuellt bedöms ha en inverkar i det bekymmer som presenterats. Oavsett om det är barn eller vuxna som råkar vara den som är symtombärare. Det som blir för svårt att göra på egen hand, men som är möjligt med hjälp av en psykoterapeut!

Kanske är det bästa av allt, som jag tänker, att det familjeterapeutiska rummet är ”De svaga rösternas rum”. En plats där de människor vars viskning om lidande uppvisas genom symtom, därför att orden inte hörs eller räcker till, kan befrias. Detta finns något oerhört i detta. För vad kan vara bättre än att, för att använda Cocozzas ord, vara en ”Barnambassadör”? Eller om man så vill; Vara en sorts ”röstförstärkare” som utifrån teoretisk kunskap och klinisk erfarenhet ser, hör och kan föra människor framåt i riktning mot symtomreduktion och minskat lidande.

Att verka för förändring kräver en rak rygg. Ibland kan det finnas skäl att fundera över vad om eventuellt utmanar detta: Att med stor stolthet arbeta och driva familjeterapi som metod vidare…

Linköping, november 2019

Jenny Augustsson

Socionom, leg psykoterapeut


Familjeterapeuter reflekterar oktober 2019

Vi i styrelsen har ambitionen att öka dialogen med våra medlemmar. I den andan kommer olika styrelsemedlemmar att presentera en reflektion varje månad på Famös hemsida. Först ut var Madeleine Cocozza i september 2019. Vår tanke är att också du inkommer med reflektioner angående frågor som rör vår förening (Famös) och vår behandlingsmetod (familjeterapi). Dina reflektioner kan vara ställda till oss i styrelsen men också till övriga medlemmar och då kan vi publicera dem på hemsidan.

”Jag har gjort som du sa!” – Tonårstjejen kommer in på mottagningen och slår sig ned. Jag tänker med viss bävan – vad har jag sagt?!

Vi hade börjat träffas utifrån familjerelationerna med anledning av att en familjemedlem var sjuk och hur det påverkat henne. Vid senaste samtalet hade hon lyft hur orolig hon var även för olika kompisrelationer, framförallt när de inte svarat på det hon skrivit på olika sociala medier, etc. Vi hade jobbat med hur hon använde mobilen, vad den var bra för och när den faktiskt kunde vara till besvär. Vi pratade om vad hon skulle önska hände om jag haft ett trollspö och gjorde allt bra? Om katastroftankar – vad var det värsta som kunde hända? Och hur tänkte hon att det var för andra, hur påverkade mobilen henne själv, och hur skulle det vara att stänga av mobilen ett tag? Vem skulle påverkas mest och hur? Hur länge skulle det gå innan hon skulle känna sig tvungen att titta? Vad trodde hon skulle hända?

Nu började hon berätta om att hon lyckats låta bli mobilen i ett par dygn! Vad hade det fått för konsekvenser? Vi började skriva på tavlan, plus och minus. ”Det har varit bra för familjen”, sa hon. På vilket sätt menar du att det varit bra för familjerelationerna? Hon funderade en stund och sa, ”Jag fick mer tid för att lyssna på dem, jag blev inte så irriterad, för utan mobilen blev jag inte avbruten hela tiden, vilket gjorde att jag blev mindre vresig … det blev en positiv spiral, när jag tänker på det efteråt.” ”Jag fick också mera tid för annat jag vill göra på min fritid.”

Vad tar du med dig av att du vågade testa detta? ”Jag har redan tagit bort vissa funktioner och jag funderar på att ha en mobilfri dag i veckan, jag tror faktiskt att det skulle gå.”

Familjeterapeuten funderar i sitt inre kring effekter på våra relationer i familjen…. Hur mycket påverkar yttre faktorer, som alla skärmar? Vi möter ofta i parterapi, och familjerådgivning en stor oro och irritation på varandra med anledning av mobilanvändandet. Flera beskriver även stressreaktioner och det finns ett allt större behov av att arbeta med stresshantering, att få hjälp att fokusera på tid för återhämtning, familjer och relationer och hur hitta förhållningssätt till vår skärmanvändning. Här har familjeterapin en viktig funktion.

Vad är återhämtning för dig? Hur länge har du vågat prova att låta bli mobilen? Vilka vinster skulle du göra?

Oktober 2019

Gunilla Ringdahl

Socionom, leg psykoterapeut

Anm: Uppgifterna i texten är avidentifierade och korrigerade så att igenkänning ej är möjlig.


Familjeterapeuter reflekterar augusti 2019

Vi i styrelsen har ambitionen att öka dialogen med våra medlemmar. I den andan kommer olika styrelsemedlemmar att presentera en reflektion varje månad på Famös hemsida. Vår tanke är att också du inkommer reflektioner angående frågor som rör vår förening (Famös) och vår behandlingsmetod (familjeterapi). Dina reflektioner kan vara ställda till oss i styrelsen men också till övriga medlemmar och då kan vi publicera dem på hemsidan.

Under hösten 2018 blev jag kontaktad av olika styrelsemedlemmar i Famös på grund av att ingen ville åta sig ordförandeskapet i föreningen. Det var lika illa ställt med kassörskapet. Jag funderade och tackade ja till uppdraget. Men innan jag fattade mitt beslut så reflekterade jag över meningen med uppdraget och ytterst föreningens vara eller icke vara. Är det någon mening med att ha en förening som driver familjeterapin som metod? Är familjeterapi en metod att driva? Är det inte tid för att lägga ner familjeterapi som metod och införliva den i KBT och andra metoder? Har familjeterapi en framtid som särskild och artskild metod? Som studierektor för steg 2 på LiU i är frågan inte ny för mig; jag behöver ofta stå upp för familjeterapi som metod och dess existensberättigande.

Vad berättigar då denna metod som ofta felaktigt lyfts fram som evidensbefriad?

En familjeterapeut som vilar på systemteoretisk grund lyfter psykisk ohälsa och lidande från den enstaka individen till de olika system/miljöer människan lever i. När illamåendet inte beror på individens inre tillstånd, utan på relationerna/systemen som omger denne är familjeterapin en oerhört kraftfull metod med verktyg att tillsammans med systemen/familjerna förändra relationerna på ett sätt som medför mindre lidande, symtombefrielse och större frihet. Jag kan inte nog betona vikten av denna metod för barn som inte har marginell frihet och förmåga att förstå eller förändra relationerna/systemen som omger dem. Det gör oss familjeterapeuter också till barnambassadörer som i barnets tjänst; kan hjälpa till att reducera eller eliminera symtom.

Så för mig är svaret på frågan om familjeterapi som metod har ett existensberättigande enkel att svara på; ja, det har den! De 12 åren jag arbetat som studierektor för steg 2 har endast stärkt mig i min uppfattning. I tider då individualismen har en så stark framtoning behöver vi som förstår vikten av relationer för människors välbefinnande samlas på olika sätt för att markera, vattna och värna om den metod som tillåter oss att arbeta med människor utifrån detta perspektiv. Därav är Famös viktig.

Föreningen, du och din aktiva medverkan i föreningen, på det sätt du kan, är idag viktigare än någonsin. Famös behöver fler medlemmar; hjälp oss att bevara föreningen/metoden genom att rekrytera medlemmar!

Augusti 2019

Madeleine Cocozza

Ordförande Famös

 

 


Copyright © Famös 2021-09-26 info@famos.se. Famös är lokalförening knuten till Svenska föreningen för familjeterapi, sfft