Familjeterapiföreningen i mellersta och östra Sverige


Hem   |   Styrelse   |   Famös   |   Stipendier   |   Länkar   |   Föreläsningsarkiv


Ta kontakt med en familjeterapeut   |   Ta kontakt med en handledare

Familjeterapeuter reflekterar

Familjeterapeuter reflekterar april 2020

Varför blev jag familjeterapeut?

En dag när jag och mina barn pratade om yrkesval frågade de med uppriktig förvåning:

  ”Fick du välja yrke?”

  ”Ja”, svarade jag.

  ”Och valde det yrket?”

  ”Ja”, svarade jag igen.

  ”Men du tjänar inga pengar, kan inte göra karriär, du kan inte bli erkänd eftersom ingen som varit hos dig pratar om dig i stora sammanhang. Så varför valde du det och varför har du fortsatt?”

Det var inte en ny fråga för mig men den ljöd plötsligt på ett nytt sätt i mig. Jag har alltid svarat att jag velat hjälpa andra, är bra på att lyssna osv. Men nu efter 30 års i yrket krävde frågan en mer omfattande reflektion av mig till mig. Yrkesval sker ofta utan att människor är insatta i det yrket de väljer eller hur det passar den egna personen. Vi är också unga när vi gör vårt yrkesval och inte alltid på den klara över skillnaden mellan de vi önskar vara, det vi tror oss vara eller vad vi sträva efter att bli. Detta till trots gör vi ett yrkesval.

Att bli terapeut var en dröm jag närde redan under socialhögskolan 1982. Jag visste när jag gick ut att jag vill arbeta som terapeut. Vilka mina förebilder var då minns jag faktiskt inte. Jag hade heller inga erfarenheter av terapi eller någon i min närhet som hade det. Jag kommer bara ihåg att tonen som slog an i mig när jag deklarerade yrkesvalet var ren och skär.

Under min första tid som nyutexaminerad socionom arbetade jag som skolkurator. Jag läste då en liten artikel i lokaltidningen om en ettårig utbildning i familjeterapi och på hösten 1984 började min första familjeterapiutbildning för Marit Berg. Det tar 11 år för en socionom att bli legitimerad psykoterapeut varav 5 års utbildning på universitetet. Jag förstod tidigt att det var ett yrke som inte skulle medföra annat än skälig lön; ingen blir rik på att arbeta som terapeut och lönen förändras ringa i relation till utbildningsinsats.

Jag har utfört många storverk med familjer tillsammans med dem. Många människors liv har förändrats med min hjälp och jag har använt mig själv som verktyg i varje familj/människa jag mött. Jag har använt mina emotioner för att leva med och förstå människor så att jag kunnat utforma behandlingar som för dem vidare åt det hållet de velat gå men på vägar de inte alltid velat vandra. De var ibland tacksamma mot sin terapeut men ofta stärkta i sig själva av vad de själva åstadkommit. Såsom en bra terapi faller ut; terapeuten blir ett verktyg ibland synligt, ibland osynligt, men oavsett vilket har verktyget använts. Så utfallet står inte i relation till berömmelsen; arbetet sker i det tysta rummet.

Karriären hur blev det med den? Jag har arbetat inom Barnpsykiatrin och haft en egen mottagning. Efter det att jag disputerade blev jag lektor på Linköpings universitet. Jag vill hävda att få gör karriär som familjeterapeuter. Visst finns det mer eller mindre framgångsrika familjeterapeuter som av olika skäl gjort sig ett namn inom kåren, men någon karriär är svår att göra som familjeterapeut. Jag har aldrig velat bli verksamhets- eller enhetschef eftersom det skulle minskat mina möjligheter att utföra mitt yrke.

Mitt hantverk har blivit min konst; och det är nästintill omöjligt att skiljas från det utan att en del av mig försvinner. När jag gör min självrannsakan över mitt yrkesval kommer jag fram till ett svar på varför jag blev familjeterapeut:

Jag har inte blivit rik på mitt yrke som terapeut, jag har inte gjort karriär och inte blivit berömd. Men jag har under 35 års tid gått till mitt arbete varje dag utan att en enda gång ställt mig frågan: - Är det någon mening med detta? Varför gör jag det här?

Varenda dag är meningsfull och jag vet exakt varför jag gör det jag gör. Mitt liv har fått en mening inte bara för mig, min familj och mina vänner utan också för andra människor. Jag har gett människor i nöd, hopp; fått människor som ligger ner att resa sig och gå; bidragit till att människor som inte hittar vägar och möjligheter finner dem; hjälpt människor som gör varandra illa att sluta upp och göra på nya sätt. Den hängivelsen till humanismen och solidaritet med mina medmänniskor som jag kände i unga år och idealismen att utveckla ett gott samhälle, fick för mig sin professionella utformning i terapiyrket.

April 2020

Madeleine Cocozza

Ordförande Famös


Familjeterapeuter reflekterar mars 2020

I min nuvarande verksamhet som privatpraktiserande möter jag mest par och personer som söker individuellt även om jag har haft några familjer och är öppen för att ta emot familjer. Ändå är det så mycket i kontakterna som handlar om familjerelationer och hur dessa påverkar människor i vuxen ålder, de anknytningsmönster, förhållningssätt och sätt att relatera som grundlagts i ens ursprungsfamilj.

Det som slår mig är att jag möter människor som kommer med olika symptom. Det kan vara ångest som upplevs ”komma från ingenstans”. Vad är det för fel på mig ? Jag är deprimerad men jag har egentligen ingen anledning att vara deprimerad, svårigheter att hantera ilska jag får utbrott på min sambo för ingenting, en skitsak, vill inte att förhållandet ska spricka, är livrädd för det. Vi kan inte kommunicera, vi förstår inte varandra, vi hamnar i låsningar, vi är så olika, vi har ingen fysisk närhet längre, vi saknar tillit. Men det finns alltid en logisk förklaring till de svårigheter som uppstått.

Någonting i den nuvarande livssituationen har triggat igång sätt att reagera som hotar den bild av sig själv man haft eller strävar efter att ha, den bild man haft av hur en relation och ett familjeliv ska se ut, vad man vill ge sina barn. Det kan var en påtaglig konkret händelse som en otrohet, ett ifrågasättande i arbetssituationen, sjukdom, utbrändhet hos en part, men också en mer långsam process som på ett till synes oförklarligt sätt leder fram till ett sammanbrott i relationerna.

Det som händer när man börjar nysta i den nuvarande situationen och sätter den i relation till de erfarenheter människor har från sina ursprungsfamiljer är att mycket får sin förklaring i hur man lärt sig att relatera. Det här är ofta vuxna som, som barn inte uppvisat tillräckligt påtagliga symptom för att familjen skulle komma till familjeterapi eller söka hjälp, barn som drar sig undan och tänker att jag får klara mig själv och därför inte heller ber om hjälp i vuxen ålder. Barn som lagt skulden på sig själva för att mamma och pappa grälar eller för att syskon mår dåligt, det är nog mig det är fel på. Därför blir det svårt att se konstruktiva lösningar i vuxen ålder. Det blir i stället skuldbeläggande och fastlåsning i ett samspel som ofta förstärker svårigheterna för ett par att kommunicera.

Barn som har en otrygg ambivalent anknytning och därför i vuxen ålder hela tiden upplever att de inte får tillräcklig bekräftelse från sin partner och blir krävande och ofta upplevs aggressiva av sin partner fast det egentligen handlar om ett rop på att bli sedd. Så på något sätt är det familjearbete i nusituation i krisen och i historisk belysning som sker samtidigt. Jag brukar ställa frågor som hur reagerar din man på ditt mående, har du pratat med dina föräldrar om att du mår jättedåligt och ska separera, finns det vänner du kan vara förtrolig med? Vad har barnen fått veta om hur ni har det? Så i det terapeutiska rummet befinner sig flera generationer samtidigt. Jag kan inte låta bli att reflektera över vilka resultat som skulle uppnås om det fanns utrymme för mer preventivt familjearbete.

Det som också behöver förstås och är det paradoxala är att i en vuxen relation där man börjar känna sig trygg och faktiskt har det bra kommer alla dessa otillgodosedda behov upp till ytan och pockar på att bli tillgodosedda. Det ställer till det i en relation som man hittills upplevt fungerat bra. Så visst är kunskaper i systemteoretiskt tänkande viktiga fast det heter parterapi eller individuell psykoterapi.

Jessica Gamble

Socionom, leg. psykoterapeut


Familjeterapeuter reflekterar februari 2020

 Nytt år och nya utmaningar. Tänk så många som lovat sig själva förändring. Detta nya år, årtionde skall bli det år då jag börjar träna, ta hand om mig själv eller genomföra andra stora livsomställningar. Känns det igen? Att förändra sig själv eller det sammanhang man lever i är lättare sagt än gjort. Vi som arbetar systemteoretiskt med familjer/individer vet detta kanske ännu bättre än många andra. Men det vi också vet det är att det går att genomföra förändringar om man gör på ”rätt sätt” och utmanar med rätt frågeställningar. Vi vet att en förändring leder till en annan, att hela det system man lever i måste anpassa sig till det nya och acceptera det, annars kommer systemet arbeta emot förändringen och vilja få tillbaka det gamla mönstret ”så som det alltid varit”. Det sägs att Gregory Bateson en gång i tiden sa ”Systemteoretiker sparkar inte på stenar, vi sparkar på hundar”. Detta uttalande kan ju låta hemskt men om vi fokuserar på effekten av vad som kan hända om man sparkar på en hund; Ingen vet vad effekten blir! Vad som leder till vad. Det är detta som är den stora fascinationen med att arbeta systemteoretisk. Vi sätter igång cirkulära processer som utmanar!

I en terapi med en kvinna/mor häromdagen blev detta tydligt då sonen försöker genomföra en stor förändring i sitt liv. Han skall snart komma hem och modern bekymrar sig för hur hon skall ta emot honom. Hon resonerade på ett sätt där det blev uppenbart att hon drog tillbaka sonen till det gamla systemet. Modern upplevde inte att hon var med i processen, hon var ställd utanför och därmed sker inte heller en förändring av systemet och av moderns agerande och tänk. När vi resonerade om detta, ”Hur blir det för sonen att du gör som tidigare, som om inget har hänt”, då kunde hon resonera i nya tankar och banor om hur bemötandet skulle ske och vilka krav som kunde ställas på honom och på henne, på deras relation. Hon kunde reflektera kring ”vad önskar han av mig och vad leder hans förändringar framåt”. Hon får en chans att möta upp sonen på den nya plattformen och utforma något nytt för dem bägge. Moderns kommentar kring detta blev ”tänk att det är så lätt att med felvänd omsorg förstöra”.

Anm: Uppgifterna i texten är avidentifierade och korrigerade så att igenkänning inte är möjlig.

 

Carolina Dufmats
Socialpedagog/leg. psykoterapeut/handledare
Styrelsemedlem i Famös


Familjeterapeuter reflekterar januari 2020

Hur ser det vardagliga familjeterapeutiska arbetet ut? Hur tar det sig uttryck en torsdag eftermiddag i januari? I Barntraumateamets arbete med familjer då barn drabbats av förlusten av en förälder är det familjeterapeutiska arbetet ständigt pågående.

 …Vi sitter tillsammans med familjen kring köksbordet. Gult kort – en mellansvår fråga: ”Kommer du att träffa en ny kille nu, mamma”? Många frågor kommer med oro för förändringar. ”Kommer vi inte att ha kvar bilen? Blir jag inte skjutsad till träningen nu”? Och rött kort – den svåra frågan. ”Minns du pappas skratt”? (Mamma Pia får stöd att lyssna efter fler frågor; ”Kommer jag att minns pappas skratt”? ”Kommer jag att glömma pappa”?

Det blir ett ständigt utforskande och funderande tillsammans med föräldrar och barn kring vad som nu blir frågorna för just detta barn, påverkat av ålder och mognad. Den primära frågan om omhändertagande finns med; ”Kan pappa orka ta hand om mig? Kan jag få trygghet och omhändertagande? Kan pappa också bli sjuk och dö”?

Ibland krånglar sorgen till det än mer i familjen. Närhet kan bli till täthet som hindrar utvecklingen eller familjemedlemmarna splittras i oro att ta utrymme med sin egna sorg: Anna blir orolig för att vända sig till sin förälder; ”Mamma är så trött och ledsen, jag klarar mig. Hon ska inte behöva ta detta också”. Annas mamma blir tveksam till hur hon kan tala med sitt barn. Hänsyn och försiktighet kan göra att Anna hamnar ensam med sina frågor.

Vi ställer upp de små figurerna tillsammans på bordet. Föräldern börjar berätta och förklara. Familjen får en gemensam berättelse. Alla barn är med, även minsta flickan. Alla hjälps åt att återskapa den gemensamma historian. ”Vad hände”? ”Var, var jag när det hände”?” Oj, var Du så ensam”! ”Hur kunde det hända”? Vilka frågor finns kvar? Barnen märker att pappa vågar berätta om det svåra. Föräldern öppnar för att göra de svåra talbart. Barnen behöver inte somna ensamma med sina frågor.

Föräldrar får hjälp att hjälpa barnen med förståelse för de egna reaktionerna; ”Man blir så trött när man är så sorgsen. Man får inte så mycket tålamod då. Då blir det lätt irriterat och bråkigt. Man får leka och skratta också. Man orkar liksom inte vara ledsen hela tiden. Det är ju bra att man kan vila sig lite från sorgen också”.

I arbetet söker vi ta tillvara familjens resurser, men nu som en familj i kris. Vilka är familjens bemästrande strategier, sätt att nå och ta hand om varandra? Hur kan vi arbeta tillsammans för barnens bästa?

Anm: Uppgifterna i texten är avidentifierade och korrigerade så att igenkänning inte är möjlig.

Kerstin Lodén Gustafson
Socionom/leg. psykoterapeut
Styrelsemedlem i Famös och Famös representant i Riksstyrelsen.


Familjeterapeuter reflekterar december 2019

Att som psykoterapeut hålla sig uppdaterad på de senaste forskningsresultaten är viktigt. Det var en av de saker föreläsaren poängterade när jag var på föreläsning nyligen. Att hålla sig uppdaterad på nyutkommen litteratur ingick i detta. Det var flera av de som satt runt mig som suckade lite. Inte alls över att detta skulle vara något tråkigt eller oviktigt i vårt vardagsarbete alls, tvärtom, utan mer hur väljer jag ut de böcker som är mest givande? Hur, bland alla forskningsresultat som finns, hittar jag den forskning som berikar mitt kunnande?

När föreläsaren sa att på nästa PowerPoint kommer ”En fond på all litteratur” var det många som tog fram papper och penna för att skriva ner hans tips på intressanta givande böcker och forskningsresultat. Jag hörde någon viska, ”Oh så bra, äntligen lite tips!”. På PowerPointen stod det; ”Fond på litteratur”: Vi behöver någon som: Tröstar oss – en emotion. Förstår oss – en kognition. Stöttar oss – ett beteende. Inget mer!

Det kan synas som provocerande men var också upplyftande. Att mitt i vårt kunskapssökande och vår strävan efter att lära oss mer, att förstå mer, genom både litteraturer och forskning bli påmind om dessa ord och handlingars betydelse var upplyftande. När våra klienter upplever att de blir tröstade, förstådda och stöttade är det grundläggande behov som blir tillgodosedda. Så självklart men inte alls mindre viktigt för det.

Jag har senaste tiden mött många unga vuxna som kommer på samtal och säger att de önskar ”komma närmare” sina föräldrar. De beskriver att de inte har någon bra relation med sina föräldrar och att de inte kan prata med dem. En del har varit osams med sina föräldrar i många år, där de inte upplever just detta, att de blivit tröstade, förstådda och stöttade i sina liv. Att som terapeut få finnas med i det försoningsarbete som startar i terapirummet, där föräldern kommit till insikt om sitt uppdrag att just trösta, förstå och stötta sitt barn, är bland det vackraste som finns. När deras föräldrar upplever att de är tröstade, förstådda och stöttade av oss som terapeuter kan detta arbete starta.

Det finns självklart ingen motsättning i att hålla sig uppdaterad på senaste forskningen och litteratursökningar och hålla sig till denna grundläggande ”litteraturfond”. Föreläsaren menade att teorierna som utvecklas tar avstamp i dessa, och jag håller med honom. Så vi fortsätter sträva efter att utvecklas och få mer kunskap genom litteratur och forskning. Samtidigt hålla oss till grunderna att kunna trösta, förstå och stötta de vi möter i vårt arbete.

December 2019

Maria Åhman

Beteendevetare/leg psykoterapeut samt styrelseledamot i Famös.


Familjeterapeuter reflekterar november 2019

Vi lever i en tydligt föränderlig värld. På gott och ont. Under den senaste tiden har jag kommit att fundera över var i samhället de ”orörda rummen” finns. De rum som går att komma, och återkomma till, oavsett årstid, världsläge eller livssituation. Vilka sådana Platser finns kvar i en tid där utvecklingen går snabbt och där gränserna i tid och rum har kommit att bli alltmer flytande?

Det terapeutiska rummet är en plats dit människor har möjlighet att komma, och återkomma till. Rummet är detsamma, oavsett vad som hunnit hända utanför rummet sen sist. Detta är på många sätt unikt. För paradoxalt nog är den plats där ”ingenting tycks ha hänt sen sist”, platsen där just förändring kan ske.

För att människor ska förmå att blotta sitt lidande och sina önskningar måste det finnas tillräckligt mycket värme, trygghet och ramar. Och de enda verktyg psykoterapeuten har att tillgå för att kommunicera allt detta är genom sig själv, sin metod och sitt rum. Det vill utifrån detta till att psykoterapeuten har ordning både på sig själv, tiden och sitt rum.

Att det terapeutiska rummet är just ”orört” och detsamma, oavsett om det är november eller juli, om något stort har hänt i världen eller om livet har gått i tusen bitar skapar förutsättning för just förändring. Och i den tid där gränserna mellan offentlig och privat, helg och vardag, dag och natt och så vidare har suddats ut, har en beständig plats såsom det terapeutiska rummet något mycket viktigt och sällsynt att erbjuda.

Men vad har då just det familjeterapeutiska rummet som är unikt? Madeleine Cocozza skriver i sitt kåseri för september -19 om hur familjeterapi som metod har något mycket kraftfullt att erbjuda. För i familjeterapin finns möjlighet att bjuda in och arbeta med ALLA de människor som eventuellt bedöms ha en inverkar i det bekymmer som presenterats. Oavsett om det är barn eller vuxna som råkar vara den som är symtombärare. Det som blir för svårt att göra på egen hand, men som är möjligt med hjälp av en psykoterapeut!

Kanske är det bästa av allt, som jag tänker, att det familjeterapeutiska rummet är ”De svaga rösternas rum”. En plats där de människor vars viskning om lidande uppvisas genom symtom, därför att orden inte hörs eller räcker till, kan befrias. Detta finns något oerhört i detta. För vad kan vara bättre än att, för att använda Cocozzas ord, vara en ”Barnambassadör”? Eller om man så vill; Vara en sorts ”röstförstärkare” som utifrån teoretisk kunskap och klinisk erfarenhet ser, hör och kan föra människor framåt i riktning mot symtomreduktion och minskat lidande.

Att verka för förändring kräver en rak rygg. Ibland kan det finnas skäl att fundera över vad om eventuellt utmanar detta: Att med stor stolthet arbeta och driva familjeterapi som metod vidare…

Linköping, november 2019

Jenny Augustsson

Socionom, leg psykoterapeut


Familjeterapeuter reflekterar oktober 2019

Vi i styrelsen har ambitionen att öka dialogen med våra medlemmar. I den andan kommer olika styrelsemedlemmar att presentera en reflektion varje månad på Famös hemsida. Först ut var Madeleine Cocozza i september 2019. Vår tanke är att också du inkommer med reflektioner angående frågor som rör vår förening (Famös) och vår behandlingsmetod (familjeterapi). Dina reflektioner kan vara ställda till oss i styrelsen men också till övriga medlemmar och då kan vi publicera dem på hemsidan.

”Jag har gjort som du sa!” – Tonårstjejen kommer in på mottagningen och slår sig ned. Jag tänker med viss bävan – vad har jag sagt?!

Vi hade börjat träffas utifrån familjerelationerna med anledning av att en familjemedlem var sjuk och hur det påverkat henne. Vid senaste samtalet hade hon lyft hur orolig hon var även för olika kompisrelationer, framförallt när de inte svarat på det hon skrivit på olika sociala medier, etc. Vi hade jobbat med hur hon använde mobilen, vad den var bra för och när den faktiskt kunde vara till besvär. Vi pratade om vad hon skulle önska hände om jag haft ett trollspö och gjorde allt bra? Om katastroftankar – vad var det värsta som kunde hända? Och hur tänkte hon att det var för andra, hur påverkade mobilen henne själv, och hur skulle det vara att stänga av mobilen ett tag? Vem skulle påverkas mest och hur? Hur länge skulle det gå innan hon skulle känna sig tvungen att titta? Vad trodde hon skulle hända?

Nu började hon berätta om att hon lyckats låta bli mobilen i ett par dygn! Vad hade det fått för konsekvenser? Vi började skriva på tavlan, plus och minus. ”Det har varit bra för familjen”, sa hon. På vilket sätt menar du att det varit bra för familjerelationerna? Hon funderade en stund och sa, ”Jag fick mer tid för att lyssna på dem, jag blev inte så irriterad, för utan mobilen blev jag inte avbruten hela tiden, vilket gjorde att jag blev mindre vresig … det blev en positiv spiral, när jag tänker på det efteråt.” ”Jag fick också mera tid för annat jag vill göra på min fritid.”

Vad tar du med dig av att du vågade testa detta? ”Jag har redan tagit bort vissa funktioner och jag funderar på att ha en mobilfri dag i veckan, jag tror faktiskt att det skulle gå.”

Familjeterapeuten funderar i sitt inre kring effekter på våra relationer i familjen…. Hur mycket påverkar yttre faktorer, som alla skärmar? Vi möter ofta i parterapi, och familjerådgivning en stor oro och irritation på varandra med anledning av mobilanvändandet. Flera beskriver även stressreaktioner och det finns ett allt större behov av att arbeta med stresshantering, att få hjälp att fokusera på tid för återhämtning, familjer och relationer och hur hitta förhållningssätt till vår skärmanvändning. Här har familjeterapin en viktig funktion.

Vad är återhämtning för dig? Hur länge har du vågat prova att låta bli mobilen? Vilka vinster skulle du göra?

Oktober 2019

Gunilla Ringdahl

Socionom, leg psykoterapeut

Anm: Uppgifterna i texten är avidentifierade och korrigerade så att igenkänning ej är möjlig.


Familjeterapeuter reflekterar augusti 2019

Vi i styrelsen har ambitionen att öka dialogen med våra medlemmar. I den andan kommer olika styrelsemedlemmar att presentera en reflektion varje månad på Famös hemsida. Vår tanke är att också du inkommer reflektioner angående frågor som rör vår förening (Famös) och vår behandlingsmetod (familjeterapi). Dina reflektioner kan vara ställda till oss i styrelsen men också till övriga medlemmar och då kan vi publicera dem på hemsidan.

Under hösten 2018 blev jag kontaktad av olika styrelsemedlemmar i Famös på grund av att ingen ville åta sig ordförandeskapet i föreningen. Det var lika illa ställt med kassörskapet. Jag funderade och tackade ja till uppdraget. Men innan jag fattade mitt beslut så reflekterade jag över meningen med uppdraget och ytterst föreningens vara eller icke vara. Är det någon mening med att ha en förening som driver familjeterapin som metod? Är familjeterapi en metod att driva? Är det inte tid för att lägga ner familjeterapi som metod och införliva den i KBT och andra metoder? Har familjeterapi en framtid som särskild och artskild metod? Som studierektor för steg 2 på LiU i är frågan inte ny för mig; jag behöver ofta stå upp för familjeterapi som metod och dess existensberättigande.
 

Vad berättigar då denna metod som ofta felaktigt lyfts fram som evidensbefriad?

En familjeterapeut som vilar på systemteoretisk grund lyfter psykisk ohälsa och lidande från den enstaka individen till de olika system/miljöer människan lever i. När illamåendet inte beror på individens inre tillstånd, utan på relationerna/systemen som omger denne är familjeterapin en oerhört kraftfull metod med verktyg att tillsammans med systemen/familjerna förändra relationerna på ett sätt som medför mindre lidande, symtombefrielse och större frihet. Jag kan inte nog betona vikten av denna metod för barn som inte har marginell frihet och förmåga att förstå eller förändra relationerna/systemen som omger dem. Det gör oss familjeterapeuter också till barnambassadörer som i barnets tjänst; kan hjälpa till att reducera eller eliminera symtom.

Så för mig är svaret på frågan om familjeterapi som metod har ett existensberättigande enkel att svara på; ja, det har den! De 12 åren jag arbetat som studierektor för steg 2 har endast stärkt mig i min uppfattning. I tider då individualismen har en så stark framtoning behöver vi som förstår vikten av relationer för människors välbefinnande samlas på olika sätt för att markera, vattna och värna om den metod som tillåter oss att arbeta med människor utifrån detta perspektiv. Därav är Famös viktig.

Föreningen, du och din aktiva medverkan i föreningen, på det sätt du kan, är idag viktigare än någonsin. Famös behöver fler medlemmar; hjälp oss att bevara föreningen/metoden genom att rekrytera medlemmar!

Augusti 2019

Madeleine Cocozza

Ordförande Famös

 

 


Copyright © Famös 2020-05-23 info@famos.se. Famös är lokalförening knuten till Svenska föreningen för familjeterapi, sfft